Post a comment
[This episode is in Swedish. Nick Drummond and Mats Edin discuss why they are so criticised in Swedish media.]
I denna podcast pratar Nick Drummond och Mats Edin om det den egentliga orsaken till att de blir så kritiserade. De rubrikerna som används är bara en rökridå. Eftersom vi inte tror på något andligt kan vi inte vara emot något andligt. Motståndet handlar egentligen om att vi inte våga släppa fram vår passion för att skapa någonting tillsammans. Sådan passion är ett hot mot vår överdimensionerade jag-känsla.
Skulle vi ha en mättning på graden av alienation eller medvetenhet hos eleverna skulle resultatet blir katastrofalt. Det vi gör för att motverka detta är att introducera en vakenhet och en passion att utvecklas (det autentiska självet) som den svenska kulturen säger fullständigt nej till. Man säger inte nej till någonting som skulle kunna vara kopplad till en sekt eller någon andlighetsrörelse. Det är alldeles för ädelt. Man tar avstånd ifrån ”Jag vill inte att någon ska tala om för mig att det finns någonting viktigare än hur jag känner mig.” Man tar starkt avstånd ifrån att man måste ta ett steg vidare. Detta är igenting personligt, vi sitter alla i samma båt. Alla vill ha en förändring men ingen vill förändra sig. Vårt materialistiska samhälle är bygd upp på ”Vad känner du för att göra just nu? Vad vill du nu?” Det fokuserar allting på individen och dess behov och därför har vi inget ädelt syftet i vad vi säger ja eller nej till. Det är det vi vill återinföra.
Idag lever vi med en överdriven fokus på individen och hur han eller hon känner sig i en given stund. Men om ingenting vi gör är viktigt är ju allting meningslöst. Om det började brinner och någon gav oss tydliga, hela handen pekande, order som räddade våra liv skulle ingen komma på den befängda idén att säga ”Sänk din ton! Du kränker mig just nu!”
Vi har ett av världens rikaste samhällen. Vi har inte haft något krig i över tvåhundra år, men det finns ingen ”urgency” [inget syfte som är brådskande]. Två tredjedelar av jordens befolkning har mindre än vad de behöver och en tredjedel mer eller mindre svälter. Det är mycket som står och faller och vi ger inte ens ungarna någon chans att titta på sådana saker och att engagera sig på hur man är mot andra killar och tjejer, mellan barn och ungdom och mellan ungdom och vuxna.
Det är bara en myt att det finns någon slags neutralitetszon där vi kan vänta och känna efter i all evighet. Det är bara en lögn. Vi svenskar kallar oss neutrala men det är bara en livsfara. Själsdödhet kan inträffa på grund av det. Det finns bara två lägen. Antingen säger man jag eller nej till att allting räknas och allting är viktigt.
Allting i skolan bör räknas, men som den är idag är den bara ett mischmasch. Det finns ingen riktning, mening eller mål. Skolan är fortfarande bara en transportsträcka för att hålla arbetarklassens ungar borta från gatan. Visst har vi ett läroplansmål, men det är inte viktigt hur vi är med varandra och vilken ton vi använder.
Vi ställer frågan: Kan det ligga någonting i att en grupp ungdomar är alienerade, full av energi, men inte har någon koll på vad är meningen med att vara i skolan? Då är det inte förvånade att de eldar upp skolor och kommer för sent och att de låter i klassrummet, att de försöker smitta undan från att lyssna på en vuxen som inte heller vet vad han eller hon vill med sin undervisning.
Det är så mycket som skulle kunna göras men det finns ingen djupare dialog om vad som är möjligt. Skulle vi ha en sådan dialog som kunde frigöra allas kreativhet med ett mål, skulle ungarna kanske komma på idéer som vi inte har en aning om. Det handlar inte om att sälja en tro, en ideologi eller en politisk idé. Det handlar om att ge de möjligheter att se att den här planeten är en planet och ni är globala i mognadsmässigt tänkande.
Är du intresserad av att veta mer? Kontakta oss!
http://www.nordicintegral.com
email: nick.drummond@nordicintegral.com
|
